onsdag 10 juli 2013

Under: Helgon (tävlingen så här långt)

Har fått in några härliga bidrag och får slå ett slag för Ronson och hans blogg Ablanathanalba som säkerligen kommer bli mycket trevlig att följa! Tävlande nummer två i följande är Robert Karlgren som jag känt sedan länge och är ett riktigt geni när det kommer till finurligheter! Tack ni två för underbar läsning!!

Helgon och annat för världen Aenglum

Grimvaern av Fyr (Helgon för Haergmor)

Det finns ett gammalt talesätt bland de som följer vinterkonungen - ”den som håller vargavakt intill den nya dagen gryr gör bäst i att lära av gamle Grimvaern av Fyr”. Det hör till historien att det för hundratals år sedan fanns en äldre smed i en enkel by i utkanten av nordmännens rike, en simpel man av järn och eld vid namn Grimvaern. Han var illa omtyckt, men en tämligen god hantverkare och lite av en suput – en sådan som ofta lämnades allena, en sådan som resten av byn tog för given. En dag bröt ett fasansfullt krig ut mellan nordmännens rike och en närliggande domän – Grimvaerns by var den första att falla, men när världen föll i bitar omkring honom satte vinterkonungen honom på prov och han reste sig för att försvara inte bara sin egen, men också hela rikets heder.

Blodig och sargad, med endast en skida och en trasig stav, tog sig den gamle mannen den avsevärda sträckan upp i bergen till närmsta vårdkase för att kunna varna sina landsmän om den kommande faran. När han anlände fann han att den sedan länge tagits ur bruk och att de kalla, hårda vindarna frusit allt det som skulle kunna tjäna honom som en varnande flamma till is. I deras ställe valde så Grimvaern att antända sin egen kropp och skrikande sprang han utför närmsta bergsklippa likt en flammande pil. Enligt historien skall ett närliggande läger ha sett den brinnande mannens offer och slagit larm. Så när du säger till en nordman att du ämnar ansvara för nattvakten gör du bäst i att vara beredd att ge ditt liv för lägrets säkerhet – för om det är något som historien om Grimvaern lärt dem så är det att det inte finns ett pris högt nog att betala för att hålla sina nära och kära säkra från nattens fasor.

Den Skinande Aendrea (Helgon för Seressa)

De flesta av de erkända religionerna har martyrer bland sina helgon, men få martyrer är så omdebatterade som de seressatroendes Aendrea. Det var under en av de mindre inkvisitionernas tid som en häxa vid namn Aendrea infångades och dömdes till bålet. Hon framhöll i sitt försvar att hon avsvurit sig de gamla lärorna och att hon nu endast vördade den röda drottningen – något som den högste inkvisitorn fann föga trovärdigt, men han ska ha sagt till henne att ”Er falska vittnesbörd biter ej på hennes främsta tjänare, ej heller era sockrade ord – men om ni nu så älska henne, bered er på att möta henne i lågorna”.

Aendrea bands vid bålet och enligt historien ska det ha antänts gång på gång utan att fatta eld. Varje gång förbannade inkvisitorn de mörka gudarnas kätterska krafter och varje gång bad Aendrea honom att blidka sin vrede eftersom detta var ett tecken från den röda drottningen att hon inte var ämnad att dö på detta sätt. När facklan så slocknade den tredje gången beordrade inkvisitorn att häxan skulle släppas från sina fängsel och befrias från bålet. När hon lyfts ner skall han ha rämnat henne med sitt svärd varpå hon fallit död ner.

Det var först långt senare, när skrifterna kring denna händelse nådde en högre uppsatt prästinna som Aendrea kanoniserades och som debatten började. Somliga menar att den röda drottningen benådat häxan och att Aendrea ska ses som ett helgon för de som kastar sin tro och väljer att stiga in i ljuset, andra menar att Aendrea var en prövning som Seressa utsatte inkvisitorn för, en prövning som han klarade genom att ta rättvisan i egna händer. Än i dessa dagar är hennes roll inom tron ombestridd, men de flesta inkvisitorer brukar för säkerhets skull skänka henne en tanke innan de binder någon till bålet.

Vägskälet (Helig symbol för Elmendar)


Det kan nästan lämnas osagt vilken enorm symbolisk betydelse vägskäl har för en elmendartroende. Skärningspunkten mellan det förflutna och framtiden genomskiner många symboler som tron använder sig av – kanske främst det klykade korset. Också en betydande del av den konst som producerats i trons namn lyfter fram korsande stigar, ensliga vägskäl och till synes oändliga landsvägar. Bönehus och mindre helgedomar byggs ofta vid just vägskäl för att bringa god lycka och för att resenären ska kunna närma sig det heliga inte bara inför detta mer konkreta vägval utan också för mer personliga och abstrakta sådana.

St. Karz, härjarnas skyddshelgon

Tempel: Seressa/Aeidmar (inte officiellt)
Typiska attribut: En eldbrand, ett dräpt spädbarn, en diamant mellan två ögon.

Så här berättar den apokryfiska texten Wilreds krönika, som är bannlyst av de flesta av Seressas och Aeidmars tempel eftersom den anses vara "osund": Herr Karz var en riddare som hade skickats ut av sin länsherre för att kuva en bonderesning i grevskapet Kampodien och bringa lag och ordning dit. Många hade försökt före honom, men bönderna var styvnackade och gav inte upp. Efter en lång tid av strider var även Herr Karz på väg att förtvivla inför anarkins övermakt, men så ropade han i vanmakt till Seressa och Aeidmar om råd. Och gudarna slog honom med en diamant i pannan [troligen en svåröversatt metafor] och han utropade "Snillrikheten! Gudar, snillrikheten!". Och sedan befallde han sina män att döda alla män, kvinnor, barn, trälar, fä och vilda bestar som fanns i Kampodien, och att bränna alla hus och gårdar, och fälla alla träd. Och sedan bjöd han dem vin att dricka, och fulla av vin så dräpte de alla varandra. Och sedan sade han till Wilred, som var hans tjänare, att dräpa honom själv, och att gå ut i världen och utrota varenda avskum. Och hans vilja blev gjord.

St. Karz kult är förbjuden men trots det så lever den vidare, speciellt i civilisationens utkanter. Han tillbes av krigsveteraner, soldater som varit posterade för länge i fiendeland, och frusterade lagmän.

St. Iuvenis, den helige rucklaren

Tempel: Laeendur
Attribut: En spya, ett plågat stön, två knutna händer mot pannan.

St. Iuvenis skyddar alla de som ångrar sig och har försuttit sina chanser, speciellt efter att ha supit. Han avbildas alltid som en naken man som tar sig för pannan eller om magen. St. Iuvenis är ett mycket populärt helgon och nästan alla som lider av bakfylla, har spelat bort sina pengar eller blivit oönskat gravida/fått en könssjukom har tillbett honom någon gång. Han har två heliga dagar: Rucklarens fest som är vigd åt alla typer av omåttlig skörlevnad, och den Heliga Dagen Efter, då alla som firade dagen före lider i St. Iuvenis namn så att han själv skall få en dags befrielse från sin vånda.

Lilla Mor, den otäcka medicinens beskyddare

Tempel: Dyincae (ursprungligen Laeendur)
Attribut: En amputerad lem, ett kok stryk, en knotig trädgren med ett grönskande blad.

Livet är kort, hårt och fyllt av smärta. Ibland blir detta extra påtagligt och då ropar man till Lilla Mor. Hon var en skicklig helare som förkastade guden Laeendur för att han var för lättsinnig, och i stället fick hon av Dyincae gåvan att bota sjukdomar genom offer och smärta. När en fruktansvärd farsot drog genom landet så drabbades hög och låg, och när kungen själv blev smittad så kallade han till sig Lilla Mor för att bota honom. Hon förklarade att ingen annan bot fanns än att skära bort de sjuka kroppsdelarna. Hon började kapa kungens tår och fingrar, men när sjukdomen spred sig vidare så fick hon även avlägsna hans armar och ben. När kungen bara hade bålen och huvudet kvar, så blev han arg och befallde att man skulle göra på samma sätt med henne och avsluta med att hugga av huvudet. Så skedde, men från resterna av Lilla Mors kropp växte ett vidrigt mögel, och alla som åt av det möglet greps av hemska plågor men blev sedan friska.

Sedan dess tillbes Lilla Mor av de som måste offra något för att undvika ett ännu värre öde. Hon åkallas av läkare som amputerar kroppsdelar, föräldrar som ger sina barn stryk, och de som av desperation drivs till kannibalism eller att sätta ut gamla och svaga familjemedlemmar i skogen.

1 kommentar: