torsdag 16 augusti 2012

Han vars namn som ej står skrivet

Bortom Allt

"Garia stod i det meterhöga våta gräset - det vajade sakta i vinden. Kvällen var kommen och ett vagt dunkel hade lagt sig över kullen de stod på. Rhinna såg bort mot den mörkt klädda Garia i sin långa klänning- hon var vacker men men mest kände den unga Rhinna en spännande klump i magen över det mystiska och skrämmande över sin vän - hon var verkligen inte som de andra i den lilla byn.
-Vill du träffa honom? Frågade Garia med sin lugna stämma. Ett lätt leende på hennes läppar. Hennes mörka ögon som speglade att svaret på frågan kunde vara ett livsomvälvande val.
Rhinna tittade ner mot sin lugna lilla by med de små rökslingorna från skorstenarna som sakta steg mot den allt mörkare himlen. Hon skakade sitt huvud lätt när hon sedan tänkte på hur Garia alltid lekade med henne. Garia hade öppnat upp världen för henne, fått den att kännas så mycket större.
Hon hade kommit från ingenstans men snabbt blivit en i mängden - eller var det verkligen så? Rhinna kunde inte riktigt minnas att hennes vän umgåtts så mycket mer än just med henne. Hon tänkte tillbaka på den gången de först hade träffats - Rhinna hade bråkat med sina föräldrar, kastat saker omkring sig och skrikit saker hon sedan snabbt hade ångrat att hon låtit sippra ut ur hennes mun. Sårande saker som ingen förtjänar att behöva höra. Hon hade sprungit ut ifrån hemmet med tårarna rinnande nedför hennes kinder. Där hade hon nästan sprungit rakt in i Garia. De två hade blivit som systrar innan hon visste ordet av. De hade suttit på grinden nere vid bäcken och Garia hade skrattat bort hela bråket Rhinna haft med sina föräldrar.
-Jag tror du är redo att träffa honom nu, sa Garia och Rhinna vaknade upp från sina tankar. Rhinna log och nickade mot sin vän. 

De gick under en lång stund - inga ord hade yttrats under denna tid - Rhinna gick som i en dröm men vaknade abrupt när Garia plötsligt stannade till. Rhinna insåg att hon inte hade en aning om vars hon befann sig, hon visste ju självklart att hon måste vara i närheten av byn men mörkret och förvirringen av att ha planlöst vandrat ett tag gjorde henne vilsen.
-Nu är vi framme! Sa Garia med en aning allvar i rösten.
-Var är vi någonstans? Undrade Rhinna. Klumpen i hennes mage kändes inte lika spännande längre. En rädsla som sakta kröp över henne och hon kände hur hon rös."

Ett tillägg till Rykten i norra Aénglum:Unga vackra flickor har börjat försvinna från byarna runt Ullmonds Bro.